Steven Wileman, grundare av FitIQ Asia, delade nyligen en intressant artikel med titeln "Tolerance, Professionalism, and the Future of Fitness". Artikeln lyfter ett ämne som vi på The Academy tycker förtjänar mer uppmärksamhet: hur vi som tränare, coacher och branschkollegor bemöter olika träningsformer och varandra.
Samtidigt som världen står inför ett växande folkhälsoproblem lägger fitnessbranschen ofta mycket energi på interna diskussioner om vilken träningsform som är "bäst", "mest seriös" eller "riktig träning". Är HYROX riktig träning? Är CrossFit för extremt? Räknas Zumba som effektiv motion? Är gruppträning mindre värdefullt än styrketräning?
Steven Wileman ställer en viktig fråga: Har vi verkligen råd att fokusera på sådana konflikter när så många människor fortfarande inte rör på sig tillräckligt?
Ett globalt problem som berör oss alla
I artikeln hänvisar Wileman till data från Världshälsoorganisationen (WHO) som visar att cirka 31 procent av världens vuxna befolkning inte når rekommenderade nivåer av fysisk aktivitet. Om utvecklingen fortsätter förväntas andelen öka ytterligare under de kommande åren.
För oss som arbetar inom tränings- och hälsobranschen borde detta vara en väckarklocka. Den stora utmaningen är inte att få människor att välja "rätt" träningsform. Den stora utmaningen är att få fler människor att röra på sig överhuvudtaget.
Skillnaden mellan kritik och förlöjligande
En av de mest träffsäkra poängerna i Wilemans artikel handlar om skillnaden mellan att kritiskt granska en träningsmetod och att förlöjliga människorna som utövar den. Som tränare behöver vi kunna diskutera träningsupplägg, programmering, skadeprevention, coachingmetoder och forskningsläget. Det är en viktig del av att utveckla yrket. Men det är något helt annat än att håna personer för att de tränar på ett sätt som vi själva inte föredrar. När diskussionen flyttar fokus från metoden till människan riskerar vi att skapa en kultur där människor känner sig dömda snarare än välkomna.
En aktuell fråga i dagens fitnessbransch
Vi ser det idag i diskussionerna kring HYROX, CrossFit, löpning, bodybuilding, funktionell träning och gruppträning. Sociala medier har gjort det enklare än någonsin att dela kunskap och erfarenheter men också att kritisera och ifrågasätta andra. Ibland framställs den egna träningsformen som den enda rätta vägen till resultat, medan andra aktiviteter avfärdas som ineffektiva, oseriösa eller till och med löjeväckande. Men ur ett folkhälsoperspektiv är frågan kanske mindre komplicerad än så. Om en person går från att vara stillasittande till att börja springa, träna på gym, delta i gruppträning eller genomföra sitt första HYROX-lopp har vi redan uppnått något väldigt värdefullt. Människor är olika. Det som motiverar en person behöver inte motivera en annan.
Vilket budskap skickar vi?
Wileman lyfter också en viktig aspekt som kanske inte alltid får tillräckligt med uppmärksamhet. Varje gång en tränare eller coach offentligt hånar en viss träningsform skickar det ett budskap till alla som tittar. Budskapet blir: "Om du inte tränar på vårt sätt riskerar du att bli dömd."
För många människor är steget till gymmet eller träningsanläggningen redan stort nog. Självförtroendet kan vara lågt. Kunskapen begränsad. Träningsvanan obefintlig. Det sista vi behöver göra som bransch är att förstärka känslan av att man måste passa in i en viss mall för att vara välkommen.
Vad innebär professionalism som tränare?
På The Academy pratar vi ofta om att rollen som tränare handlar om mycket mer än träningslära, anatomi och programdesign. Det handlar också om ledarskap, kommunikation och förmågan att skapa förtroende.
Som tränare möter vi människor med olika mål, erfarenheter och förutsättningar. Vissa vill bygga muskler. Andra vill springa sitt första lopp. Någon vill kunna leka med sina barn utan att bli andfådd, medan en annan drömmer om att tävla på hög nivå. Vår uppgift är inte att få människor att träna som vi själva gör. Vår uppgift är att hjälpa människor hitta en träningsform som de trivs med och kan hålla fast vid över tid.
För oss som utbildar framtidens personliga tränare blir detta extra viktigt. En skicklig tränare behöver självklart förstå fysiologi och träningsprinciper, men också kunna skapa en miljö där människor känner sig sedda, respekterade och motiverade. Det är ofta där de verkligt långsiktiga resultaten skapas.
Vad kan vi lära oss av detta?
Steven Wilemans artikel påminner oss om något som egentligen borde vara självklart: Vi behöver fortsätta diskutera träning, forskning och kvalitet. Vi behöver kunna ifrågasätta metoder, analysera trender och föra evidensbaserade resonemang. Men vi behöver göra det med professionalism, respekt och nyfikenhet. För i slutändan är det inte den perfekta träningsformen som förbättrar folkhälsan. Det är människor som hittar en form av rörelse som de trivs med och fortsätter att göra över tid.
Om fitnessbranschen ska fortsätta växa behöver vi fler ambassadörer för rörelse och färre grindvakter. För målet är inte att få människor att träna som vi själva gör. Målet är att få fler människor att träna överhuvudtaget. Det är där verklig professionalism börjar.
Lästips: Steven Wilemans artikel "Tolerance, Professionalism, and the Future of Fitness" publicerades på LinkedIn den 12 juni 2026 och lyfter flera viktiga perspektiv kring professionalism, inkludering och träningsbranschens framtid.
